Jag är rädd, jäkligt rädd! Rädd att förlora kontrollen. Att kasta mig ut och hoppas att någon tar emot mig där nere. Jag har försökt en gång innan. Det gick åt helvete. Att våga ta klivet igen efter ett fall som gjorde så ont och fortfarande idag gör ont, är för mig, just nu, omöjligt. 

Men jag vet ändå att jag är tvungen. Kanske inte idag, inte imorgon och inte nästa vecka men snart. Då är jag tvungen att ta det klivet, att lita på ödet och förlita sig på att jag kommer överleva. Det är svårt, skitsvårt. Det känns som en mardröm att släppa taget om min starkaste trygghet jag har. Att fortsätta hoppas och se det posetivt när man förra gången fick det som ett slag i ansiktet, mattan drogs bort under mina fötter. Jag blev sviken, jag förlorade fotfästet och ramlade ner flera steg. Jag har tagit mig upp igen. Jag vill inte riskera att ramla ner igen. Oavsett hur normalt allt är, så sitter den där rädslan där. Kalla mig fegis om du vill, jag bryr mig inte. Ingenting förändras ändå, jag blir inte modigare. Men någon dag är det dags. Jag måste chansa igen, jag får inte tappa hoppet. Jag måste bara bli 1000 gånger starkare. Jag hamnade i helvetet och jag får inte hamna där igen. Hur du definerar mod vet jag inte. Men när jag tar klivet ut, då är jag modig, riktigt jävla modig. 

Jag ska bli 1000 gånger starkare, inget kan stoppa mig!